Har egentligen inget vettigt att skriva, men känner ändå för att skriva av mig.

Det är i krislägen man verkligen förstår vilka vänner som ställer upp på än, och vilka som inte gör det. Vilka vänner som är värda att ha och inte. Tänk så mycket energi man lägger ner när man är sur på t.ex en av ens vänner? Varför ens vara sur? Livet är för kort för att vara det, som Kajsa och jag diskuterade i eftermiddags. Istället för att gå inne med det man egentligen vill säga så ska man säga det rätt ut i en vanlig & trevlig ton, så man har fått sagt sin mening, och sen är det bra med det. Det behöver inte bli ett jävla långt utdraget bråk, HELT i onördan när man istället kan vara vänner och ha skoj tillsammans?

Jag är en människa som kan bli jävligt sur, och då menar jag jävligt. Men sen efter en stund, så har jag släpt det, då är det bra med det. Sen är jag som vanligt igen. Alltså jag är ingen lång sur människa. Men ni lång sura människor, kan inte ni bara försöka släppa allt ni bär inom er, säg som ni tycker, och sen är det bra med det? Den ni bråkar med vinner på det, och även ni själva, som slipper gå runt och vara arg/irrterad hela tiden. Alla måste vi bråka ibland, det är självklart, men snälla, släpp det bråket snabbt efter, gå inte och älta.

På fredag åker jag till halmstad med Thomas & Anjelica, där möter vi upp Daniel och Linda, det ska bli enormt skönt och roligt att komma bort för ett litet tag.


min nya klänning