Instängd i en låda känns det som att jag är.
När jag står där på botten och tittar uppåt ser jag en liten strimma av ljus strömma in ifrån ett hål. Jag vet att om jag kämpar och försöker komma ut ur det där hålet så blir allt mycket bättre. Men ändå så står jag helt utan ork och kraft kvar på lådans botten och bara stirrar uppåt mot det där ljuset.

Jag är för svag, för svag för att kämpa mig upp och försöka göra allt bättre.
Så jag står hellre ensam där på botten och stirrar uppåt och hoppas att jag kommer till det där ljuset om jag bara stirrar tillräckligt nog.
Men det är fel, inget mirakel kommer att hända, det vet jag.
Ända utvägen är att kämpa.
Men snälla, ge mig kraft till det då?


cv, <3

Vet inte vad jag ska skriva riktigt ..
Igår kväll så sov Anton & Hampus över hos mig. Stackars Hampus, han fick ligga i soffan, men han sov tydligen utmärkt där i. Bra det! :)
Ikväll ska jag på bio med mamma, mysigt.
Och på torsdag flyttar han ut ur lägenheten, YEEAH Malin (H)

Det finns något men jag vet inte vad det är.

cv, <3

Äntligen är höstlovet här!

Idag har jag städat i friggeboden (såg ut som en bomd slagit ner här) och nu blir det nog bara massa mys och äta gott framför tv:n. Myyyyys!

Vad är det jag gör?
Varför förstör jag mitt liv mer och mer, och jag gör det nästan med flit?!
Jag vet det så väl, men ändå så gör jag det.
 
Malin för fan det är dags att ta tag i saker, sträck på dig och börja ett nytt bättre liv!, för såhär kan du inte ha det längre!

Jag inser det själv, men ändå är det så jävla svårt att bryta sig loss och verkligen gå in för att försöka göra allt bättre.
Jag mår bara dåligt på allt jag gör nu, men ändå så gör jag det ändå. Jag orkar inte ta det stooora och lååånga klivet som kan göra allt en aning bättre,  men för mitt eget bästa så måste jag det, jag vet det så väl.

Nej fy fan, ändring:  MALIN LINNÉR!

Pappa - jag saknar och jag älskar dig så sjukt mycket! Fan det skulle vara du & jag. Du anar inte hur jävla mycket jag saknar dig. Så fort någon nämner ordet "pappa" så ploppar alltid du upp i min hjärna, även fasst det är deras pappa dem menar, så om någon säger: "men jag ska bara ringa pappa snabbt och kolla"  eller  "så gjorde jag och pappa det" så fort ordet pappa nämns, så är det bara du som ploppar upp i min hjärna. Om jag ska säga ordet "pappa" någongång, så stockar det typ sig i halsen innan jag får fram ordet men jag gör allt för att ingen ska se det. Jag vill med ha min pappa i livet, och kunna säga"pappa" på ett naturligt sätt. Ääh ingen kommer ändå någonsin förstå hur det känns :/
Pappa, jag kommer alltid älska dig!

Daniel - jag är så sjukt jävla glad att du finns, du har blitt som min extra pappa, bästa kompis och brorsa på samma gång. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort, med tre ord:
JAG ÄLSKAR DIG <3

Det känns gött nu med So:n och allt. Jag, Jesper & Fanny jobbar på riktigt bra och våran tidning kommer faktiskt bli bra! Så det känns som allt med tidningen är under kontroll, underbart!

Folk säger saker, för att finnas där för än, och det är väl snällt oså.
Det låter bra för tillfället, men sedan när läget blir som det blir, så blir det ändå sura miner.
Jag fattar faktiskt inte. Mitt liv är mitt liv, that´s it!

Att få se dig lycklig för en gång skull, är ett av det bästa som finns. För det är du verkligen värd <3

Själv på lycklighets fronten vet jag inte hur det är ..
Men livet går vidare, för man har inget annat val.

Den gången då det åska så hemskt när vi hade badat i björkesjön, vi var väl omkring 4 år du & jag.
Våra mammor fick springa hem med vagnarna, hundarna och alla ungar.
Jag var så liten då, men det är endå ett av mina starkaste barndomsminnen.
När min eller din mamma frågar grannen om vi får ta hans väg upp i stället, för det hade vart så jobbigt att ta myrbacken, jag glömmer det aldrig.

Den gången jag skulle sova över hos Daniel och Linda, jag var ca: 8 år då, och Daniel hela tiden "vi ska bara gå till Roland, och efter det så kommer värsta överraskningen för dig, Malin"
Jag gick hela tiden och tänkte på vad det kunde vara. Så gick vi iaf hem från Roland, så går vi mot ängen så ser jag någon stå där. Jag fattar direkt att det är du, så jag springer och möter och kramar om dig.
Då var överraskningen att du med skulle få sova hos Daniel och Linda. Så jävla kul hade vi!
Jag, du & Mattias bada bubbelbad och vi skvätte ner precis hela Daniel & Lindas badrum. Fanns inte en torr fläck någonstans, allt var verkligen nerblött. Så minns jag att det var en spindel där inne så ropa vi på Linda, och hon hatar spindlar så fick hon typ panik så hon spola ner den. HAHAHA

Den gången hemma hos min mormor, när du blev "kidnappad" utav Johnny och dem tvillingarna och fasstknuten i ett träd nere vid bäcken, det minns jag så jävla väl. Haha ^^

Den gången då jag & du, samla ihop allt kraffs vi hade och gick runt här uppe bland mina grannar och frågade om dem ville köpa något för det skulle gå till en klassresa vi skulle ha.
Haha, vissa köpte och gick på det. (vi gick liksom i förskolan & lura i alla att vi skulle på klassresa, HAHA)
Sedan kom min pappa åkande med bilen och han skämdes som fan över oss, och han var ej glad.
Haha, det kommer jag aldrig glömma!

Den gången vi sov över i jaktstugan, det var: jag, du, Mattias, Amanda, Tim, Evelina, Thomas, Linda & Daniel.
Vi badade och hoppade från "trampolinen", och du och jag var i tills våra läppar blev blå.
Jag minns att Thomas badade med mjukisbyxor på sig. Och vi mobba sönder honom för det. HAHA!
På kvällen så kom Morgan dit med, och vi körde pantjage hela natten, vi ramla över stubbar, sprang rätt in i träd och så roligt som jag hade den dagen/natten kommer jag nog aldrig mer få, och hela tiden så lyssna vi på "här kommer alla känslorna på en och samma gång" för den var precis nygjord då. Jag minns det som det var igår!

Den gången vi åkte ut med Daniels båt och efter många om och men så skulle vi stanna på en ö och grilla korv. Grejen var den bara att när vi precis ska hoppa i land på ön, så tappar Daniel tändaren i vattnet, och herregud vilket liv det blev. HAHA, det sluta med att vi fick äta roa korvar med bröd, men det gick ju bra det med, eller hur? ;D

Den gången när Daniel & Linda precis hade köpt sin husbil. Då gick vi i 6:an, och vi skulle prov sova i den första helgen. Jag somna rätt tidigt där uppe i alkoven, och du gjorde allt för att försöka väcka mig.
Jag missa rätt mycket tack vare att jag somna, men vafan.
Haha, du fick klättra över mig när du skulle lägga dig sen, och det spö regna ute den natten. Skit mysigt!

Det finns tusen andra minnen också, men just dem här jag skrev ner nu, är speciella på sitt sätt.

Rebecca i 16 år har vi snart hängt ihop, jag lämnar och jag sviker dig aldrig barndomskompis.
Älskar dig Rebecca Maria Axelsson <3

Äntligen Fredag!
Varit sjuk 2 dagar denna veckan. Än av dem värsta veckorna på det känslomässiga planet om man säger så.
Ibland vill man bara inte leva. Men nu känns det en aning bättre iaf, det är skönt.
Jag är så jävla tacksam för att jag fick komma med i Jespers och Fannys grupp i So:n, tack MARIA!
Jag hade inte klarat av att göra allt det där själv.


Du säger att du älskar regnet,
men när det kommer så fäller du upp ditt paraply.
Du säger att du älskar vintern,
men när vintern kommer, så stänger du din dörr.
Du säger att du älskar vinden, men när väl vinden kommer så fryser du.
Därför blir jag så rädd när du säger att du älskar mig.

Vart är den människan, som nästan alltid skratta och var glad?
Vart är hon som alltid gjorde så man blev glad när man var i hennes sällskap?
Vart är den människan som man kunde hitta på sjuka och konstiga saker med?
Vart är den människan som alltid fanns där och som man älskade?
Vart fan är hon?!
Allt känns så långt borta nu, och jag vet inte varför.
Det enda jag vill är bara att få tillbaka den gamla människan som jag älskade så högt.
För just nu så finns inte den människan, tyvärr :/
Jag saknar OSS!

Om mina tårar kunde bilda en trappa,
och mina minnen forma en stig,
då hade jag klättrat upp och hämtat ner dig pappa <3

För varje dag som går utan dig gör inte så att hålet i mitt hjärta läker från det att du dog.
För varje dag, så blir det jävla hålet bara större och större i saknad utav dig.
"Tiden läker alla sår", sägs det:  jag säger bara: BULLSHIT!
Det är obeskrivligt att kunna förklara för någon hur det känns. Att leva hela sitt långa liv utan sin pappa, att aldrig mer få höra honom prata, att aldirg mer få se han stå mitt framför än, att aldrig mer få gråta ut i hans famn, att aldrig mer få ha sin pappa och sin bästa vän vid sin sida genom livet, känns förjävligt.
Jag fattar inte hur jag ska orka leva hela mitt liv. Utan dig känns allt så meningslöst.
Livet har ingen som helst jävla mening, - förutom att plåga människor igenom det.


'            cv, <3

Det är som att jag inte känner igen mig själv längre. Vem är jag? Allt det som händer nu, det är inte likt mig för 5 öre att göra som jag gör.
Vart är den där gamla Malin som jag känner? Vem fan har jag blivit?
Jag börjar liksom känna rädsla för mig själv lite grann,
Men det ska nog bli bra, hoppas jag.

Gick och la mig sent som fan igår natt, jag och Anton satt uppe och plugga hela natten för att bli klara med vår SO, och imrose när klcokan ringde, så var det fan inte roligt. Somna la om 5 ggr, men vi hann till skolan i tid ändå!
Var på teater  i Mölnlycke idag, det sög stenhårt.
Thats it, bye!

Det börjar arta sig med SO:n nu, jag kommer bli klar i tid, och det känns väldigt härligt!
Jag har bara tänkt: "ääh jag gör det imorgon, eller jag gör det senare" men det blir liksom aldrig av, så idag tog jag tag i allt, det känns enormt skönt.

utsidan ljuger som fan, fan mig.

Det kallas att njuta, inte sant? ;D
Mina tankar får stanna inne i mig, nu för tiden. Det blir bäst så.

Jag ska nog sluta säga saker till folk, för vad jag än gör eller säger så sårar jag.
Det är nog bäst så, att ingenting säga och hålla det inom sig.
Så man inte kan såra någon mer, förutom sig själv.