Jag sitter och tänker tillbaka på allt jag egentligen gått igenom i mitt liv. Om hur mkt jag redan fått vara med om, och jag är bara 17 år. Jag har vart med om saker andra som inte vart med om det inte kan föreställa sig hur det känns.

Jag har så mycket minnen, så många bilder i mitt huvud, som ett barn, (som jag var då när allt hände) egentligen inte ska få ha.
Ett barn ska få springa omkring vara lyckligt och bara leva livet. Men redan när jag var 8 år, slogs min värld samman, jag kunde innte vara det där lyckliga och glada barnet längre. Flera år led jag, jag kunde inte ens sova på nätterna, jag fick äta mediciner så jag överhuvudtaget somnade, hur normalt är det för ett barn på 8 år, som ska ha hela livet framför sig, och ska ha glada och roliga minnen med sig från sin barndom? Min barndom varade bara i 8 år, för efter den hemska dagen, var min barndom över. Jag visste vilka fruktansvärda saker som kunde inträffa och jag visste exakt hur ont det gjorde. Jag kunde inte gå tillbaka och bara vara ett barn, jag var tvungen att försöka bygga upp mig själv, mot mer kommande händelser, för vem vet när de kommer? 
Jag är så ledsen och arg att detta skulle drabba just mig, min familj. Varför skulle vi få vara med om något sådant här? Vad har vi gjort för ont? Jag har så mycket hemska och fruktansvärda minnen och bilder i mitt huvud, ni anar inte.

Men det jag ville komma fram till här, det var att när jag satt och tänkte på allt detta så ansåg jag mig själv som en jävligt stark människa, som har gått igenom allt detta. Jag har klarat mig, jag har byggt upp mig själv, till hon jag är idag. Jag har vart med om en av de hemskaste sakerna som någonsin kan inträffa i en människas liv, och jag har klarat det!
Jag är en jävligt stark människa, det må jag säga!

jag är stolt över mig själv.

ett ego inlägg kan tänkas, man sitter och berömmer sig själv, men jag fick bara den känslan; att fy fan va duktig och stark jag är!