Jag är en person, som har väldigt svårt för att visa mina känslor. Sådan är jag och sådan kommer jag nog alltid att vara. Det hände nog något där när pappa dog, för efter det så förändrades jag, inte så konstigt kanske..
I alla fall, det jag vill få ur mig är att människor i min omgivning inte kan ta det att jag har svårt att visa mina känslor alla gånger, det blir sura miner för jag inte verkar bry mig tillräckligt mycket osv, men ni skulle bara veta, jag är nog inte som alla andra, det kan jag hålla med om.

Vi säger att min kompis Olga 73 år (tar bara ett exempel) har tappat sina löständer och säger detta till mig.
Visst det är ju skit synd om Olga, verkligen! Det tycker jag från botten av mitt hjärta, men vad kan jag mer göra än att säga, nej gud va tråkigt :/ ?
Inte speciellt mycket. Visst det kanske tolkas som att man är en iskall person, men det är verkligen inte så jag ser på det! Det räcker med att få den meningen sagd, den meningen jag tyckte och tänkte och den som först spontant slank ur min mun. Jag behöver väl inte då sitta och "pluttinutta" som jag kallar det och typ säga till Olga:
"Nej, gud så tråkigt! Alltså jag kan inte ens tänka mig in i din situation, det måste vara fruktansvärt, du som älskar att prata och allt, men nu kan du knappt göra dig förstådd när du pratar. Måste vara hemskt!"
Förlåt, men jag som människa är inte sådan, som håller på så. Jag säger en kort grej om saken, och sen är det bra med det, och det betyder INTE att jag inte bryr mig om personen! Även om det nu säkert lätt kan missuppfattas så.
Jag bryr mig, men den korta meningen för mig betyder lika mycket som den långa och "pluttinuttiga", i alla fall i min värld.

Jag är inte som alla andra, kalla mig gärna känslokall, men det här är jag. Och jag kan inte ändra på det. Sådan här har jag blivit och tro mig, JAG BRYR MIG VISST. Jag bryr mig jävligt mycket faktiskt, tro det eller ej.