Det var ett av de värsta ögonblick i mitt liv, när våra ögon möttes, de va sorg i bådas ögon, det såg man.
Jag ville bara springa fram till dig, sjunka in i din stora jacka och gråta. Och att du skulle pussa mig och säga att allt kommer bli bra, som så många ggr förr.
Jag blev så förvånad, när du gick upp för trappan förbi mig, du satte dig inte ens med mig. Jag hade nog förväntat mig det. När du inte gjorde det, sved det till i hela min kropp, det var som vi aldrig känt varandra. Det fanns inget mer oss, det var så självklart då. Jag satt och hörde på din röst, när du pratade med M, min röst, den som sagt så mycket till mig. MIN. Jag fick sitta och hålla inne på mina tårar, försöka tänka på allt annat. Men när jag gick av bussen, då kom allt.

Jag klarar inte ett liv utan dig .. det blev uppenbart idag...