Imorse när jag vaknade, gick jag upp, satte på mig mina kläder. Sedan hade jag ingen ork till att fixa mig, jag satte mig vid kökdbordet, läste Härryda Posten och tårarna bara forsa ner ifrån mina kinder. Jag förstod direkt, jag skulle inte klara av att sätta på mig mitt fejk leende denna dag, mina känslor vällde över, det gick inte att hålla tårarna inne hur mycket jag än skulle vilja. Det skulle aldrig funkat att gå till skolan, det kände jag.
Så när mamma åkte till jobbet gick jag och la mig i soffan, och somna. När jag vaknade mådde jag rent ut sagt förjävligt, min mage kurra, jag mådde sjukt illa. Jag gick upp trots att jag mådde som jag mådde, jag tänkte att det kanske bara va så nu när jag var ny vaken. Men när jag gick upp, då slog hela kroppen en revolt emot mig, jag fick springa på toa, och spy flera gånger.
Det är en sak att spy när man har någon mat att spy upp, men jag hade inget. Det kom bara sjukt mycket magsyra upp och det sved i min hals. Jag förstod att jag inte kan va uppe idag, så det var bara att gå och lägga sig igen. Några timmar senare (jag är en envis människa, vill jag lova) provade jag att gå upp igen, med samma resultat, springa på toa och spy. Jag ville bara ha min mamma där, som strök mig på min rygg, höll undan mitt hår, men jag va helt ensam, precis lika ensam som jag känt mig så himla länge. Jag grät där för mig själv på toan, det här är ingen "sjukdom". Det här är vad min kropp gör emot mig, för att få mig att fatta, jag mår inte bra, det kan inte fortsätta såhär. Varken jag (som person) eller min kropp mår bra, (vi) är helt utslagna.

Jag har inte fått i mig en bit mat idag, jag försökte dricka vatten förut, men det spydde jag bara upp och jag svettas hela tiden.
Jag vet inte hur det här ska sluta, om det någonsin kommer sluta. Det enda jag vill är att va den glada och lyckliga Malin, men jag är så långt borta som det bara går ifrån den Malin, hur ska jag orka?