Idag är dagen man ska tänka på de döda, idag är dagen då man bara ska göra det och visa respektt gentemot dem som är döda.
Min pappa lärde mig när han levde att denna dagen var viktig, man ska verkligen tänka på dem döda, ingenting annat. Jag kan förstå varför han tyckte denna dagen var viktig, och varför han ville föra över det han tyckte om denna dagen på mig och Mattias.  Hans pappa dog när han var 16 år och hans mamma dog när jag var runt 2 år, hans halvbror dog också någongång tiden där emellan. Jag minns min familjs sånna här kvällar för över 8 år sen tillbaka. Vi åkte till gravarna, tände ljus, lagade och åt en god middag, och sen kanske vi satt och spelade kort med varandra på kvällen. Jag minns hur jag tyckte den dagen var viktig, hur den dagen var mysig och att vi ofta satt och pratade glada och sorliga minnen med om dem som var döda, men pappa tyckte det var enormt tufft och jobbigt, det vet jag.
 
Det var för 8 år sen, jag känner inte detsamma längre. Under 8 år har min egna pappa dött, OCH min morfar. Jag tycker inte denna dagen är lika mysig längre, helt seriöst så tycker jag denna dagen är näst intill hemsk. Allt kommer upp på ytan igen, man kan inte försöka hålla tillbaka sina känslor sånna här dagar, det går inte, för det ältas i huvudet hela tiden, man blir påmind om de döda vart man än går.
Jag respekterar denna dagen sjukt mycket, för det har min pappa lärt mig att göra, man ska verkligen ägna sina tankar åt dem döda, tänka på dem osv, men det gör jag varje dag, så jag behöver egentligen inte ens speciell dag att göra det på längre.

Det som jag stör mig mest på är folk som fullkonligt skiter i denna dagen, lever, festar, ja allt sånt utan att bry sig. Denna dagen är ingen sådan dag, denna dag är inte gjord för att ha kul på, denna dagen är tillängnad de döda, enbart. Jag tycker inte om Halloween, sånt dumt påhitt från USA, vrf göra narr av de döda, spöka ut sig och ha skoj, visst halloween var IGÅR men varför ens göra en kul grej om det som är hemskt?!  Jag fattar inte riktigt.

Jag önska inget hellre än att min pappa va med mig, min mamma o Mattias denna kväll (det är han säkert också är, men vi kan inte se honom, bara känna). Men jag vill att han skulle vara här nu i fullt levande person, för visst att det är sorligt att ens farmor, farfar, morfar dör, som man står nära, men det är en naturlig sak i livet, de ska dö först, inte ska en människa dö när den är 32 år? Inte ska en 8 åring och en 5 årings pappa dö?

Jag vet att min pappa älskar mig, Mattias och mamma mer än någonting annat i världen, att han ALLTID är med oss, att han alltid är vid min sida när jag gråter, mår dåligt, pratar med honom eller ber han om hjälp osv. Jag vet att min pappa försöker göra så gott han kan för att hjälpa oss 3 i livet, även fast det kan bli jobbigt för att han inte är en "levande varelse" längre. Men det funkar, det vet både jag och han.

Folk kan säkert tycka jag är störd i huvudet, som pratar med min döda pappa ibland, som ber om hjälp av min döda pappa osv. Ärligt talat tyck vad ni vill, för ni vet INGENTING om hur det känns, ingenting.

Min pappa är min idol, och det kommer han va, föralltid.