Jag har stått vid denna korsningen alltför många gånger nu. Med samma känslor, med samma ångest, och med samma vrede.
När jag står där och ska bestämma mig åt vilket håll jag ska gå, då tänker jag alltid - "att nej, denna gången ska jag gå rätt väg, och inte ändra mig, det ska bli ett slut nu, för det är så det måste bli."
Jag vet mycket väl vilken som är rätt väg och vilken väg som inte är rätt. Eller rätt och rätt kanske man inte kan säga, för ingen väg är egentligen fel. Men jag vet exakt vilken av vägarna som jag kommer må bäst på att ta, i det långa hela.
Men ändå så går jag alltid åt fel håll, medvetet!
Jag vet inte riktigt varför jag gör det, för jag gör det verkligen hela tiden!
Och för varje gång jag står där i min jävla korsning och ska välja väg, så säger jag till mig själv; "va stark Malin, du klarar det här!"
Men när jag väl står där och ser på dem olika riktningarna, så känns den riktiningen som är bäst för mig, bara ensam, ledsam & tråkig. Och den riktningen som jag vet är fel att ta, (jag erkänner jag ser jag alla dess fel), men jag struntar i dem för tillfället och ser dem som är bra istället, kärleken, närheten & glädjen. Jag struntar i det dåliga för tillfället och tänker på det som är bra istället och på det bra jag kommer mista om jag väljer den "rätta vägen".
Jag är inte svag, jag kan stå ut med mycket, har jag klarat mig såhär långt borde jag väl klara mer?
Jag har gått på den fel "vägen" länge nu, så det är den enda vägen jag vet hur allt funkar på.
Den rätta vägen kan jag nästan ingenting om, det enda jag vet är att jag kommer få kämpa där en lång period för att senare KANSKE få må bra. Men jag tar hellre alla smällar på den "fel" vägen, för jag är ju van, och det är den enda vägen jag vet något om?
Som det sägs; "man vet vad man har, men man vet inte vad man får."
Det finns väldigt många bra saker på den vägen som är fel, men det finns också jävligt mycket fel och brister på den vägen som bryter ner mig till botten, och i det stora hela mår jag bara skit på den vägen typ hela tiden.
Men som sagt, jag vet inget annat, och när det är bra, då är det bra. Då känns det som att allt man fått stå ut med, var värt det, bara man får känna glädjen, närheten eller den kärleken som ändå finns där en liten stund åtminstone. Men sekunden efter så vänder allt igen. Och det bryter verkligen ner en människa, iaf mig.
Jag vet mycket väl att jag måste verkligen betsämma mig, asså VERKLIGEN bestämma mig. Men jag tror det är dax att inse, - Malin Linnér kommer aldrig kunna bestämma sig, hon är för svag. Hon vågar inte gå på den vägen hon inte vet något om, hon nöjer sig med sin väg - som hon kan utantill i princip.