Jag & mamma såg på ett program på 2:an.
Det handlade om 3 småbarns mammor, som mist sina män.
Det är exakt det som hände för min mamma, för mig & för Mattias för 8 år sedan.
Vi tre blev ensam lämnade kvar här på jorden.

När jag tänker tillbaka på tiden dem första dagarna efter pappas död så minns jag ingenting utav dem, absolut ingenting.
För jag var i sådan sorg och chock över det som hade hänt, jag var nog en levande zombie den första tiden.
Jag kände inte om jag var hungrig eller inte, jag visste inte om jag var trött eller inte, det enda jag visste var att min pappa var död, och att jag skulle göra vad som helst för att få han tillbaka.
Så jag slapp gråta dag ut och dag in. Jag grät verkligen 24 timmar om dygnet där i början.

4 dagar efter att pappa dött, gick jag till skolan. Jag minns att det var en fredag, och jag gick enbart för jag inte ville missa gympan.
De första dagarna i skolan var hemska! Alla gick runt och fråga hur han hade dött, och ingen hade medkänsla, förutom lärarna.
"Barnen" förstod ju inte att dem bara såra och rev i mitt redan söndriga hjärta när dem påminde mig om honom.
Jag minns en speciell gång, det var på morgonen när mamma hade släppt av mig och Mattias på fritids och vi skulle äta frukost. Jag åt flingor med mjölk och satt på kanten utav de långa bordet. Helt plötsligt utan förvarning började jag bara gråta. Alla tittade på mig och frågade varför jag grät, men jag kunde inte få fram ett ord.
En lärare som jobbade där som hette Franca (världens bästa!) gick fram till mig och tog mig i handen och gick in med mig i köket och satte mig på en stol, sedan kom hon med min tallrik så satte hon sig där med mig.
Hon frågade ingenting, hon räddade mig från allas tjat om varför jag grät. Det kommer jag aldrig att glömma.
Eller en annan gång när jag gick i 2:an så fick alla i klassen en lapp med en massa frågor på, som man skulle ta med sig hem och fråga sin pappa vad han jobbade med osv. Jag sa till min lärare att jag inte kunde göra det för min pappa är död, men då fick jag bara till svar att fråga min mamma istället.
Mamma blev vansinnig över den läxan.

Så fort någon nämner ordet pappa, får jag en hemsk känsla igenom hela kroppen. Men den försöker jag inte visa utåt, och ska jag själv säga pappa någon gång, är det liksom så det stockar sig i halsen och man måste kämpa för att inte låta tårarna rinna. Det är hemskt.

Tiden läker alla sår sägs det, men den som kom på det utrycket kan inte ha mist någon i hela sitt liv.
För det är ren bullshit, det stämmer inte alls. Tiden läker inte alla sår, så fan heller!!!

Efter tiden lär man sig att sätta på sig ett falsk leende och låtsas som ingenting.
Man går upp på morgonen gör sig iordning, går till skolan, åker hem från skolan, gör läxor, går och lägger sig, tänker, och gråter sig till sömns.
Man är så illa tvungen att klara sig, vare sig man vill eller inte.