Ni kollar på mig,
och era blickar säger mer än tusen ord.
Ni förstår inte hur mycket dem sårar.

Jag går i ständigt mörker,
och jag ser aldrig någon ljuspunkt vart jag än tittar.
Allt är verkligen svart, kol svart.

Jag går och trampar i gegga,
och geggan håller kvar mig på samma ställe hela tiden.
Jag kommer aldrig därifrån, jag har fassnat.
Jag kämpar och kämpar, men det hjälper inte.

Ni ser mig in i ögonen,
men ni ser ändå inte hur trasig min själ är.
Jag går med ett leende på läpparna,
egentligen skulle jag bara vilja slita sönder allt och gråta.
Men så funkar inte verkligheten, har jag fått lära mig.

Min själ har varit trasig så många gånger nu.
Den hänger knappt ihop,
och den kommer nog aldrig läka helt, någonsin.

Varje morgon vaknar jag med rädslan i magen,
rädslan för att inte ha kvar dig i slutet av dagen.

Kan ni inte se hur hela jag lider?
Eller är mitt leende så övertygande om att allt är bra?