Jag har blandade känslor kring allt det här, verkligen. Samtidigt som jag tycker det är en gnutta skönt, så tycker jag samtidigt att de är förjävligt. Det är som att de sakerna möter varandra på vägen, lika mkt skönt som förjävligt.
Och jag kan erkänna, jag är ledsen, det är jag. Men samtidigt inte. Jag kommer sakna alla fina saker med dig, men samtidigt kommer det bli skönt att slippa allt det där tråkiga.
Jag vet varken ut eller in, och det är påfrstande, väldigt påfrestande.
G l a d?  L e d s e n?   Det är frågan.

Och min kusin föddes igår vid 17:46, och va 50 cm o vägde typ 3300 gram. Imorgon ska jag få träffa henne, underbart! Och jag saknar Tindra sjukt mkt, stackarn med brytet ben och allt :/ <3