Att du, du som va min vän,
en vän som jag började lita på och berättade mina innersta saker till.
Att det nu är du som har sårat mig så grovt (ett antal ggr), kan jag fortfarande inte förstå. Det går inte ihop i mitt huvud.
Okej för första gången, då kan man ju inget veta. Eller jo, du kunde det efter allt jag berättat för dig. Men första gången kan man "förlåta".
Andra gången, det högg ett ännu större hål i mitt redan slitna och söndriga hjärta som bara i detta livet fått motgångar OM OCH OM IGEN emot sig. Jag som trodde du hade lärt dig av ditt första misstag? Tydligen inte. Du har vetat båda gångerna att jag blivit sårad, men du har gjort det ändå, du har struntat blankt i våran vänskap.
Tredje gången, som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle inträffa, inte efter att det blivit bra imellan dig och mig igen. Du struntade även denna gången i vår vänskap (som nu hade blivit okej igen).
Förlåt, men än människa klarar inte hur mycket som helst, jag har gått igenom rätt mycket i mitt liv, mer än andra i min ålder. Och att få slag emot sig (av sin vän) när man redan mår så jävla dåligt inom sig hela tiden, - det gör ont.
Jag klandrar inte bara dig, tro inte det. Men du borde haft en sådan förståelse för mig, jag var din vän, men du struntade i det. Du offrade hellre våran vänskap.
Jag tycker du borde haft någonstans inom dig, en liten förståelse för mig, du kunde lätt bara avstått, men det gjorde du inte. Detta har inträffat 3 ggr nu, och jag som inte någonsin trodde detta ens skulle inträffa (inte av dig), men 3 ggr?! Jag fattar det inte ..

Detta har gjort mig så jävla arg/ledsen/besviken.
När jag tänker på det kokar det inom mig, jag vill bara skrika, gråta, slå, riva, kasta, slita sönder vad fan som helst.


Jag ska aldirg  någonsin mer lita på en människa igen, -aldrig.
 För jag har fått det bevisat så många gånger nu. Det går inte.

Jag som aldrig trodde det skulle bli såhär.
Jag som trodde att det vi hade var speciellt, att det betydde någonting.
Fan, vad fel jag hade.
Jag som trodde att du kunde ändras.
Jag som har väntat på det, och stått ut, för jag har trott att det måste gå någongång.

Nu vet jag, - det gick inte.
Det var lönlöst, precis allt.
FAN

olycklig?
stämmer nog rätt bra in på mig just nu.

Först vill jag bara säga, - förlåt att jag ej uppdaterat min blogg på länge.
Men jag har faktiskt inte haft igång min dator sedan torsdag kväll! Haft fullt upp med annat. En stor stjärna till mig för det, hah!

Här kommer en update om vad jag gjort under helgen:

Fredag:
Gick aldrig på syslöjden så slutade vid 13:45, det var skönt för det var sååå fint och underbart väder! När jag kom hem solade jag lite sedan åkte jag och mamma upp till Hindås till en fyrhjulingsmänniska för vi skulle köpa ett nytt tändstift till fyrhjulingen (för den startade inte). Men han var ej hemma, så ringde Anton och sa att han hade tändstift och sådant vi kunde få. Så vi åkte in till Daniel när vi körde från Hindås igen, för att lämna saker hos honom, sedan kom Anton dit och mötte mig och mamma och åkte med oss hem. Sedan fixade (jag) & Anton fyrhjulingen, tömde den på bensin (genom att slanga!!!) snacka om att vi smaka bensin i munnen efter det. Till slut fick vi igång den och då körde jag och Anton en stund. Sedan gick vi in och såg på en film och åt middag.
Efter det gick vi ut i friggeboden och sov i 2 timmar till klockan 22:00. Sen så ringde Daniel och ville att jag skulle komma till han, eller rättare sagt att jag och Anton skulle komma till han med fyrhjulingen. Men det slutade med att jag körde hem Anton, och sedan åkte till Daniel och var där till sent på kvällen. Och jag hade jätte ont i magen under hela dagen och kvällen. När jag kom hem för att sova, så låg jag och grät här i min säng, för jag hade så fruktansvärt ont i magen! Det krampade och en massa, det hela slutade med att jag spydde 5 ggr och somna inte förräns vid halv  4 den natten. Det var hemskt!

Lördag:
Vaknade på morgonen och sa till mamma att jag hade spytt under natten, vi kom fram till att jag ej tål det pencillinet jag åt, så slutade äta det genast. Under dagen var jag bara hemma och sola på altanen HELA dagen. På kvällen skulle Anton komma, men han ringde och sa att han skulle till Emil istället för att han var ensam hemma. Jag blev självklart bevsiken och ledsen. Men så sitter jag och ser på tv runt halv 11 tiden, och då knackar det på dörren, och mamma går och öppnar (jag trodde det skulle vara någon granne, så sitter kvar i fåtöljen) och in i storarummet kommer Anton! Gud så chockad och glad jag blev! Han struntade i att åka till Emil med andra ord. Vi såg på film och sedan gick vi och la oss.

Söndag:
Jag och Anton vaknade kring halv 12 tiden och blev jätte glada när vi såg att solen sken utanför! Vi gick in och åt frukost och sedan gick vi ut och satte oss på altanen och solade. Vi hoppade studsmatta och gjorde ett vad, att den som förlorar MÅSTE bada i ån, vet tror ni förlorade? Jo, just det - JAG. Så det fanns inte så mycket alternativ bara ta fyrhjulingen ner och doppa sig (det isade!!) Sen fetade jag och Anton oss på altenen med popcorn och glass hela dagen. Senare körde jag hem Anton med fyrhjulingen, eller nej, han körde fyrhjulingen hem till sig, och vi tog sådanda konstiga vägar alltså, hah! Just det, jag och Anton spelade in när vi "tävlade" på studsmattan, den videon är så grymt kul, skrattar varje gång, hahah!
När Anton väl åkt hem så tvättade jag moppen och fyrhjulingen, efter det runt 20:00 tiden åkte vi till Partille och gick på Mc Donalds, jag, mamma, Mattias, Malin, Robban & Martin. När jag kom hem såg jag på andra avenyn sedan  somnade jag.

Idag (Måndag):
Vaknade av att jag kände att jag fått tillbaka urinvägsinfektionen igen. Gick in till mamma och sa att jag ej kunde gå till skolan då jag måste till läkare igen och få ny medicin. Jag och mamma åt en jätte god frukost och solade lite på altanen, sedan åkte jag till vårdcentralen, fick en ny medicin och sedan upp till mormor på fika.
Nu är jag hemma och ska läsa idrottssaken hade jag tänkt med han ingen ork, men för göra det ändå. Imån kommer jag!

puss på er!

Pappa, idag är det din dag.
Grattis på 41 års dagen!
Jag ÄLSKAR och saknar dig fruktansvärt mycket! :( <3

Idag är det den 16 April och imorgon är det den 17 April
- som skulle vart min pappas födelsedag.
Imorgon skulle min pappa fyllt 41 år, och det känns förjävligt, för det är ingen ålder alls! När min pappa dog var han 32 år och skulle precis fylla 33. När jag tänker på det kan jag börja gråta.
Det är ingen ålder, det var inte så det skulle bli. Så varför blev de som det blev?
Jag vill ha dig här och nu pappa och jag saknar dig så fruktansvärt mycket!
/Din dotter.

Kikade runt lite på internet på kläder.
Skulle dessa kläder hänga i min gaderob hade jag ju inte direkt blitt ledsen om man säger så!



Den turkosa klänningen bara ÄLSKAR jag, måste ha den!

I lördags var jag med Anton, och vi åt middag och såg på tv och sådant tillsammans. Det var mys.

Och idag har jag väl inte haft min bästa dag om man säger så, förlåt för det folk. Men ibland har jag bara sådana dagar. Nu vill jag bara slänga av mig mina kläder krypa ner och se på en film. Funderar fan på att göra det.
För jag fryser som ett jävla as.

Jag skulle kunna spotta dig i ansiktet, sparka dig, slå dig medvetslös, i stort sett döda dig utan att känna dåligt samvete. Bara så att du vet.

Känslor vandrar upp & ner hela tiden. Det gör dem i alla fall för mig. Ena dagen känner jag si och nästa dag så. Jag tror inte en kropp mår bra utav det. Att aldrig riktigt veta, att aldrig kunna stå still vid vad man känner under en längre period.
Idag känner jag mig glad, men samtidigt väldigt ledsen.

Det är när jag ser/hör hur andra är mot sina pappor och hur papporna är mot dem, som gör att jag kan bli så fruktansvärt ledsen på mindre än 1 sek.
Man känner att något saknas, jag vill också ha min pappa och kunna göra vardagliga saker med honom.
Jag vill kunna bråka med min pappa, hitta på saker med min pappa, shoppa med min pappa, prata med min pappa, krama min pappa & pussa min pappa. Och det som gör så fruktansvärt ont, det är att jag vet att jag inte kommer få göra det, hur mycket jag än skulle vilja. Det är stört omöjligt, och det gör ont, - ont som fan.
Det kan göra min avundsjuk i vissa situationer när jag vet att i stort sett alla mina kompisar ser det som en vardaglig sak, att ha sin pappa där och kunna göra vad dem vill med honom. Men det är så långt ifrån min värld man kan komma. Så fort jag hör ordet "pappa" är det bara en sak som ploppar upp i mitt huvud, om jag ska säga pappa någon gång (vilket inte händer ofta) stockar det sig i min hals och jag får verkligen kämpa för att få fram "pappa" utan att det ska höras att jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt att säga.
Mitt första ord när jag var bebis var att säga "pappa", jag trodde alltid jag skulle få säga det ordet ända tills jag blev gammal, men så blev det inte. Det första ordet jag lärde mig säga känns nu bara ledsamt och jobbigt att säga. Ska det vara så?
Förlåt, men jag tycker fan inte livet är rättvist!

Jag vill ha Anton här, NU! :(

Gråtandes sitter jag här.

som vilken annan dag som helst ..

Igår var jag i stan och träffade en tjej som heter Cassandra, som bor i Torslanda! :)
Vi hade inte setts på över 1 år. Det var kul att äntligen få ses igen!

När jag kom hem från stan igår så kom Daniel hit, och vi satt och snacka en stund, sedan drog jag och han med fyrhjulingen hem till honom, sedan till hans jobb, ( min pappas gamla jobb =/ )  jag fick köra truck och lära mig lasta pallar och sån skit, klockan 01:00 på natten. Hah!

Men det är jobbigt att vara på det jobbet ibland, för dem har sparat pappas gamla klädskåp där han hade skrivit sitt namn på, alltid när min pappa var klar med något som han byggt gjorde han alltid ett "minne" på ett eller annat sätt.
På jobbet hade han byggt typ en till "våning" med hjälp av balkar och Daniel visade mig att han hade skrivit sitt namn på där med en krita (det är jätte lätt att bara ta på det och på det sättet tas bokstäverna bort) men ingen på jobbet har rört det namnet, så det var precis som när han hade skrivit det. Såg jätte nyskivet ut, så visade Daniel mig pappas gamla verktygslåda där han hade ristat in sitt namn också.
Dem på jobbet har sparat allt som har med honom att göra. Jag gick in på chefens kontor och där hade han en lampa som min pappa hade gjort, massor av gamla foton finns kvar också.
Jag vet inte, på ett sätt var det sorligt att se allt igår, men endå inte. Daniel rev ner pappas namnbricka på skåpet och gav den till mig, så nu har jag den i min friggebod. Han tyckte hellre att jag skulle ha den än att den skulle hänga på det där jävla jobbet. Daniel blir ju ledsen/nedstämd varje gång han får något som är förknippat med pappa.
Usch, men iaf, jag lärde mig köra truck!


Nu ska nog Anton dimpa in snart, så ska vi göra klart No:n, gött!

Vart ska jag börja?
Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma kvällen/natten igår.
Från att ha vart hemsk, gråtandes och förjävlig till att bli en av de underbaraste i mitt liv.
När du sa alla underbara saker, alla minnen och alla tankar. Det fick mig att inse att varken du eller jag klarar oss utan varandra. Det är omöjligt, på något konstigt sätt så hör vi ihop. Det bara är så.
Och den kramen jag fick, den underbara kramen, den går inte att beskriva med ord.

Jag kommer alltid bära med mig det här. Det var ett av de lyckligaste nätterna i mitt liv.
Du och jag genom livet, det är så det ska vara. Det funkar inte annars.

Jag saknar den personen du var. Du är inte alls samma person som jag lärde känna ..
Vem har du gått och blivit? Jag saknar det gamla i dig.

Jag saknar DIG, - den riktiga och äkta.

Jag känner mig väldigt studie motiverad nu! Kanske Kajsas förtjänst, vem vet?

Men jag tar mig an mina läxor (utom i tyskan) och gör dem så bra att jag är stolt över dem när jag ska lämna in dem. (Förr, eller ja, så som jag vart på det senaste har jag bara gjort uppgifterna och lämnat in kassa arbeten som jag typ skämts över.) Men nu är det slut på det!
Malin Linnér ska bli pluggis den sista terminen som återstår och det har hon gett sig fan på för att behålla sitt betyg i So:n och höja sig i No:n!
Jag är klar med min författare nu, och med Hitler. Imorgon ska jag ta mig an No:n.
Det känns bra, jag har planerat upp allt, så jag kommer hinna. Underbart.

Och idag va jag på superduper bra humör i skolan, det var verkligen underbart, för jag har inte vart det på väldigt länge! :)