Känslor vandrar upp & ner hela tiden. Det gör dem i alla fall för mig. Ena dagen känner jag si och nästa dag så. Jag tror inte en kropp mår bra utav det. Att aldrig riktigt veta, att aldrig kunna stå still vid vad man känner under en längre period.
Idag känner jag mig glad, men samtidigt väldigt ledsen.

Det är när jag ser/hör hur andra är mot sina pappor och hur papporna är mot dem, som gör att jag kan bli så fruktansvärt ledsen på mindre än 1 sek.
Man känner att något saknas, jag vill också ha min pappa och kunna göra vardagliga saker med honom.
Jag vill kunna bråka med min pappa, hitta på saker med min pappa, shoppa med min pappa, prata med min pappa, krama min pappa & pussa min pappa. Och det som gör så fruktansvärt ont, det är att jag vet att jag inte kommer få göra det, hur mycket jag än skulle vilja. Det är stört omöjligt, och det gör ont, - ont som fan.
Det kan göra min avundsjuk i vissa situationer när jag vet att i stort sett alla mina kompisar ser det som en vardaglig sak, att ha sin pappa där och kunna göra vad dem vill med honom. Men det är så långt ifrån min värld man kan komma. Så fort jag hör ordet "pappa" är det bara en sak som ploppar upp i mitt huvud, om jag ska säga pappa någon gång (vilket inte händer ofta) stockar det sig i min hals och jag får verkligen kämpa för att få fram "pappa" utan att det ska höras att jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt att säga.
Mitt första ord när jag var bebis var att säga "pappa", jag trodde alltid jag skulle få säga det ordet ända tills jag blev gammal, men så blev det inte. Det första ordet jag lärde mig säga känns nu bara ledsamt och jobbigt att säga. Ska det vara så?
Förlåt, men jag tycker fan inte livet är rättvist!

Jag vill ha Anton här, NU! :(