Man ska aldrig låta sig sluta chockas. Allt blir bara värre och värre.
När man tror man vart med om det värsta, så kommer nästa grej som är ännu värre.
Så jag säger bara det, sluta aldrig chockas. Man blir bara ännu mer besviken då.

Det känslomässiga planet är kaos för tillfället, jag kan börja gråta vilken sekund som helst, hela tiden.
Men man påminns hela tiden om att man måste hålla minen och låtsas va glad, så man slipper klasskompisarnas - "hur är det med dig? varför är du ledsen? har det hänt något?" det blir bara värre då.
Och när någon säger så, då får man genast försöka le lite extra och försäkra dem om att allt är bra, eller säga att det inte är något. Men egentligen vill man bara springa därifrån och gråta.

Jag vet inte vad jag ska skriva, men det liksom kokar i mig, på samma gång som jag är väldigt ledsen.
Men jag har ingen rätt till att vara ledsen?
Men jag kan inte hjälpa vad jag känner, och sanningen är den att: jag är ledsen.
Jag skulle bara vilja ha något att slå, få ut min ilska på det sättet.
Slå hur hårt och mycket som helst.


jag älskar dig så mycket att det gör ont i mig.